tisdag 15 januari 2013

Konsten att överleva som tonårsförälder

Under 1,5 timme ikväll matades jag och ett gäng föräldrar med tips om hur vi ska överleva som tonårsföräldrar. Nu är ju jag inte riktigt där än, Timea fyller ju bara 12 i år, men i vissa situationer så undrar jag om hennes ålder stämmer.

Rule number one är ju att det inte är barnet man måste jobba med, utan sig själv. Det är ju inte så smart att själv hamna på ett barns nivå i diskussioner med tonåringen, men ack så lätt. Iaf för mig. Det gäller bara att orka stå kvar, vara konsekvent och lyssna när de väl vill prata.

Sen är det ju det här med deras hormoner. Det finns ju alltså ett fysisk förklaring till att de är som de är.  Men sen får ju så klart inte tonåringarna använda det som något försvar heller.

Känns som att många kramar blir det. Så länge de vill.

Tack Christina!



3 kommentarer:

Ting sa...

Ja, välkommen till tonårsvärlden! ;)

Annica sa...

Jag var overkligt lugn som tonåring. Bara därför borde jag själv få snälla tonåringar tycker jag;)

Pyspunka sa...

Det är så lätt att tänka att man ska förstå de där hormonerna. De där dörrarna som smäller igen. Att man ska förstå varför ens barn vägrar att svara i telefonen, inte kommer hem på kvällen, skär sig armarna, dricker sig full, snattar i affären eller vägrar gå till skolan för att h*n "mår dåligt" eller "inte orkar" och allt vad en tonåring nu håller på med...

Men det är inte alltid så lätt. Det är inte lätt att vara där och krama. Eller att ens kramar är det som ska utdelas eller som behövs.

Att bli med tonåring är lite som att få sitt första barn. Man tror sig vara påläst och förberedd men sen när barnet väl kommer så inser man att allt kan se helt annorlunda ut än på föräldrarkursen eller i boken.

Jag tror att det är toppen att läsa och vara förberedd på tonåren samtidigt som man inte alls kan vara förberedd eftersom det är en tid där ALLT kan hända även det mest skötsamma, timida och glada lilla barnet.